Idag red jag ut med Bianca, skrittade en hel del i början och sedan trava jag hela vägen fram till gårdskärsvägen, samt lite galopp. Hon var knappt stark vilket var superskönt! Hade henne under full kontroll i galoppen dessutom, vilket var en ganska ny känsla som jag inte känt på länge eller känt speciellt ofta haha. Red sedan in i skogen så var det pyttesmå diken med vatten så hon var lite rädd för dem, sedan kom ett lite djupare, kanske 1-2 dm djupt och Bianca blev livrädd! Hon stannade och försökte vända, trots det pressa jag fram henne även fast jag inte kände mig riktigt stabil då hon tidigare hade dragit ner i "nerförsbacke" och käkat och jag nästan ramla av då, i alla fall så hoppade hon jätte högt och det var jag inte beredd på så när hon landa låg halva jag på hennes vänstra sida och klämde ihop hela mig för att inte ramla av, hade endast högerfoten i stigbygeln och det andra benet hängde framför sadeln. Bianca gick iväg när jag hängde så, försökte stanna när hon stressade sig fram men jag kom upp i sadeln och börja skratta över hur nära jag var att ramla av henne. Vet inte om jag blev nöjd eller missnöjd över att jag inte ramlade av, konstigt nog. Stigen slutade och skogen slutade där, eller det blev kalt i alla fall. Vände och när jag kom vid det diket igen tröck jag ner fötterna något extra för att få ännu mer balans än innan och Bianca tveka inte, hon hoppade så himla högt så var ju inte beredd på det så hamna alldeles för långt bak i sadeln, usch!